Ibland är det svårt att få tag i munspel. I alla fall på Teneriffa. För att kunna spela en låt i A på bluesmunspel, ska man ha ett D-spel, och det har jag ett. Fast hemma.Så när låten skulle in på repan idag fick vi knalla till musikaffären i Los Christianos. Den låg på något som hette ungefär Avenidas de Suede. Den gatan låg bakom kyrkan. Väldigt långt bakom; uppe i bergen kändes det som, så vi brydde oss inte om att gå så långt. Men i centrum låg det en musikaffär till och dit hittade vi! Fast där var det siesta och stängt så det sket sig liksom.
Dessutom käkade vi lunch på den hittils sämsta krogen med utpätt öl och oidentifierat flygfä som kallades kyckling, serverat i en mjuk bulle som kallades croissant. Det var mer en vetelängd utan socker. Och kyparen väntade länge med att ta 20 eurosedeln och trodde väl att det skulle bli åttio spänn i dricks.
Hädanefter måste vi tänka oss för vad vi skriver eftertsom Therese på Göta Kanal är vår vän på Facebook... :-)
Nu är min Drambuie slut. Gonatt!
onsdag 25 november 2009
tisdag 24 november 2009
JA, JAG TROR ATT DEN ÄR DÖD
Lycka, lycka, lycka!! På countryklubben kan man få en fantastisk och knappt ihjälslagen oxfilé! I like! Och fast vi fortfarande inte tagit en ton hos dem, ger de oss ändå infödingsrabatt på 20%.
söndag 22 november 2009
BANANSKALET FALLER INTE LÅNGT FRÅN ÄPPELTRÄDET
Det verkar som om den här resan börjar betala sig så smått.
I fredags fick vi en förfrågan om att spela dansmusik på Åland, och idag fick vi på stående fot ett synnerligen överraskande erbjudande om att stanna kvar på den här holmen fram till jul och köra country på en countryklubb/restaurang. Och då pratar vi om jobb med riktiga gager! Halleluja!
Fast vi åker hem och gosar med lånevoffen istället… den här gången.
I fredags fick vi en förfrågan om att spela dansmusik på Åland, och idag fick vi på stående fot ett synnerligen överraskande erbjudande om att stanna kvar på den här holmen fram till jul och köra country på en countryklubb/restaurang. Och då pratar vi om jobb med riktiga gager! Halleluja!
Fast vi åker hem och gosar med lånevoffen istället… den här gången.
KALLAR DU MIG FJOLLIG EN GÅNG TILL, SÅ KLIPPER JAG TILL DIG MED HANDVÄSKAN!
På värsta, töntigaste dansbandsmanér, försöker vi färgkordinera oss något sånär varje kväll. Därför äger Thomas numera en rosa skjorta!
MAN ÄR INTE MÄTT FÖRRÄN DET GÖR ONT
Så här långt har bloggandet om själva Göta Kanal varit sparsamt. Dels hinner man inte riktigt med allt de korta stunder vi har tillgång till internet, och dels är vi väldans upptagna med att träna in nya låtar. Vi får nya önskemål varje kväll och försöker i möjligaste mån uppfylla dem. Hehehehe… innan det här är färdigt spelar vi säkert alla våra hatobjekt, så Mackan kan väl mejla sina favoritmidifiler till oss. Förresten, stort tack till Mac för dem han redan skickat. De har besparat T1 en hel del arbete.
Hur som helst så kommer fler och mer ingående rapporter från GK så småningom. Tills dess nöjer vi oss med att konstatera att personalen är fantastisk; glada, trevliga och humoristiska. Närmare presentation kommer.
Maten (vi får välja mellan två dagens varje dag eller betala 50% för a’ la carté) är över lag är väldigt bra och portionerna STORA! Pannbiff är ännu så länge favoriten. Dessutom får vi hur mycket dryck vi vill, och till dryck räknas ALLT som flyter, oavsett procentinnehåll.
DAGENS RÄTT
Ojämn vecka:
MÅN Friterad fiskfilé m remouladssås
Plankstek
TIS Gratinerad lax
Grillspett m kyckling
ONS Sjötunga Walewska
Pannbiff m lök
TORS Friterad fiskfilé m remouladsås
Plankstek
FRE Sjötunga Meuniere
Pepparkyckling
LÖR Sjötunga på planka
Fläskmedaljonger med sötsur sås
SÖN Grillad lax
Wienerschnitzel
Jämn vecka:
MÅN Friterad fiskfilé m remouladssås
Plankstek
TIS Sjötunga på planka
Fläskmedaljonger med sötsur sås
ONS Sjötunga Meuniere
Pepparkyckling
TORS Friterad fiskfilé m remouladsås
Plankstek
FRE Gratinerad lax
Grillspett m kyckling
LÖR Sjötunga Walewska
Pannbiff m lök
SÖN Grillad lax
Wienerschnitzel
OCH TOPSEN GLÖMDE DU HEMMA, ELLER?
På restaurang.
Thomas: Kolla de där tre killarna som kommer där, de måste vara bröder.
Liselotte: Nej, det tror jag inte. Min gaydar ger inte alls utslag.
Thomas: Va?
Liselotte: Gaydar!! Min gayradar ger inte urslag!
Thomas: Eh, jag sa BRÖDER, inte BÖGER!!
Thomas: Kolla de där tre killarna som kommer där, de måste vara bröder.
Liselotte: Nej, det tror jag inte. Min gaydar ger inte alls utslag.
Thomas: Va?
Liselotte: Gaydar!! Min gayradar ger inte urslag!
Thomas: Eh, jag sa BRÖDER, inte BÖGER!!
JAG KANSKE INTE KAN LÄSA, MEN JAG KAN I ALLA FALL TITTA PÅ BILDERNA
På Arlanda.
Liselotte: Köpte du nån bok i shopen?
Thomas: Japp, jag tog en pocket.
Liselotte: Vad blev det för nåt då?
Thomas: Jag är lite nyfiken på Björn Hellberg, så jag tog en sån.
Liselotte: Köpte du nån bok i shopen?
Thomas: Japp, jag tog en pocket.
Liselotte: Vad blev det för nåt då?
Thomas: Jag är lite nyfiken på Björn Hellberg, så jag tog en sån.
IBLAND GÅR HAN OMKRING PÅ STAN SOM EN VANLIG MAN
Ni som inte är dansbandsmänniskor fattar förstås inte det här, men det finns musikanter som uppnått en viss status genom lång och trogen tjänst och för att de verkat i något av de riktigt gamla, genuina dansbanden, En sådan är Jan Frealdson i före detta Curt Haagers.
För många år sedan (innan jag kunde räkna världens raraste Erik till min bekantskapskrets), hjälpte Jan oss med en låt som Erik skrivit och som vi hade problem att få tag på. Dessvärre togs aldrig ”Sommarminnen” upp på repertoaren i slutänden. Den är en av de finaste dansbandslåtarna ever, och därför också svår att göra rättvisa. Den hamnade av den anledningen i mappen ”Killed darlings”.
Hur som helst. Jan hade vänligt nog lämnat en liten hälsning till oss på Göta Kanal. Och då vi råkade befinna oss i krokarna samtidigt, fick vi även en lite pratstund med honom och hans trevliga hustru.
Världen är liten på Teneriffa.
För många år sedan (innan jag kunde räkna världens raraste Erik till min bekantskapskrets), hjälpte Jan oss med en låt som Erik skrivit och som vi hade problem att få tag på. Dessvärre togs aldrig ”Sommarminnen” upp på repertoaren i slutänden. Den är en av de finaste dansbandslåtarna ever, och därför också svår att göra rättvisa. Den hamnade av den anledningen i mappen ”Killed darlings”.
Hur som helst. Jan hade vänligt nog lämnat en liten hälsning till oss på Göta Kanal. Och då vi råkade befinna oss i krokarna samtidigt, fick vi även en lite pratstund med honom och hans trevliga hustru.
Världen är liten på Teneriffa.
LÖKARNA ÄR FINA I ÅR
För att balansera upp hustruns aversioner mot – som hon uttrycker det – tivolisemesterorter, kan jag bara säga att jag tycker att Playa de Las Americas verkar vara ett hyfsat sympatiskt ställe. Åtminstone fläckvis.
FINNS DET SVENSKT KAFFE PÅ HOTELLET?
Normalt brukar jag ha föga intresse av svenska produkter - i synnerhet då det handlar om mat – när jag befinner mig utomlands. Jag vill gärna känna att jag lämnat Sverige. På Kanarieöarna är det inte helt lätt att få den där far-away-känslan eftersom var och varannan kotte pratar svenska och varenda restaurang har svensk meny. Antagligen är det en av anledningarna till att jag inte är så förtjust i den här sortens semestrande.
Möjligen är tonen en annan på andra delar av ön, men jag har redan konstaterat att Playa de Las Americas, inte riktigt är min tekopp.
Icke desto mindre ansattes jag själv av svenskdjävulen i mig, en natt då vi gjorde en lov in i den lilla butik som ligger på vägen hem från Göta Kanal.
Butiken i sig var verkligen inget märkvärdigt och vi skulle bara ha något litet att gnaga på till whiskeypinnen som skulle bedöva öronen inför sänggåendet. Men så plötsligt låg den bara där framför mig, den lilla, söta tuben med Kavli Räkost. Jag ryckte genast år mig den, en liten chipspåse och några salta pinnar.
Notan slutade på över 9 €! Osten kostade nästan sextio spänn!!
Räkosten ska ätas med andakt. På fredagar!
Möjligen är tonen en annan på andra delar av ön, men jag har redan konstaterat att Playa de Las Americas, inte riktigt är min tekopp.
Icke desto mindre ansattes jag själv av svenskdjävulen i mig, en natt då vi gjorde en lov in i den lilla butik som ligger på vägen hem från Göta Kanal.
Butiken i sig var verkligen inget märkvärdigt och vi skulle bara ha något litet att gnaga på till whiskeypinnen som skulle bedöva öronen inför sänggåendet. Men så plötsligt låg den bara där framför mig, den lilla, söta tuben med Kavli Räkost. Jag ryckte genast år mig den, en liten chipspåse och några salta pinnar.
Notan slutade på över 9 €! Osten kostade nästan sextio spänn!!
Räkosten ska ätas med andakt. På fredagar!
fredag 20 november 2009
BEGRÄNSAD ELBEHÖRIGHET OCH ANDRA MYSTERIER
Begränsad elbehörighet, hade nog den som installerade ljuset i badrumsskåpet. Väldigt, väldigt begränsad.
Och den som fixade eluttaget i sovrummet, var förmodligen praktikant hos killen med badrumslampan.
Lägenhetens största mysterium är det mysiga lilla hålet i väggen i köket.
Den som listar ut vad det ska vara bra för, vinner en resa med Norwegian Airlines, Ni får åka vart ni vill, men ert bagage kommer att åka någon annanstans.
Ett trevligare mysterium är den lilla pippin som bor i vårt kvarter.
Väldans fin, men vad sjutton är han för något? Den som svarar rätt, vinner en överraskningsresa i en resväska som skickas med Norwegian Airlines, Ni kan hamna precis var som helst… eller bli kvar på flygplatsen.
Thomas tror att denna grönsak är en julstjärna.
Kan det verkligen stämma?
Och den som fixade eluttaget i sovrummet, var förmodligen praktikant hos killen med badrumslampan.
Lägenhetens största mysterium är det mysiga lilla hålet i väggen i köket.
Den som listar ut vad det ska vara bra för, vinner en resa med Norwegian Airlines, Ni får åka vart ni vill, men ert bagage kommer att åka någon annanstans.
Ett trevligare mysterium är den lilla pippin som bor i vårt kvarter.
Väldans fin, men vad sjutton är han för något? Den som svarar rätt, vinner en överraskningsresa i en resväska som skickas med Norwegian Airlines, Ni kan hamna precis var som helst… eller bli kvar på flygplatsen.
Thomas tror att denna grönsak är en julstjärna.
Kan det verkligen stämma?
LAS PYRAMIDES APARTEMENTES (China Town)
Första natten delade vi lägenheten med Kent och Anette i Kenrix och deras förtjusande charmtroll, Casper. Det visade sig att deras historia kring bokningen överensstämde med vår. Strul, strul, strul. Som om allt sköttes av en slumpgenerator. Precis som vi var de beredda att hoppa av spektaklet. Och precis som vi var de (innan de tog tag i saken själva) bokade från Arlanda.
Öh, nämnde jag att de är skåningar och att till och med jag (som är helt befriad från lokalsinne) fattar att Kastrup vore det naturliga valet?
Kent och Anette var guld värda och delade med sig av sådant de luskat ut under sin vistelse. Då vi kom visste vi i stort sett inget mer än vad rara Lena PÅ berättat. Tack vara henne hade vi den absolut viktigaste detaljen med oss… ÖRONPROPPAR!!
Lägenheten i tre etage, ligger precis vid två stora nöjescentrum, Veronicas och Starco.
Utdrag ur Berlitz reseguide om Kanarieöarna: ”Den mest välförsedda nöjesgatan är Veronicas, med runt 100 barer och klubbar som inte ger upp förrän i gryningen.”
Jag kan avslöja att som gryning räknas 06.00. Moahahahahaha… och där bor jag
Fast festligast av allt är att när discoteksgästerna går hem, så kommer byggnadsarbetarna (Alla är unga och har magrutor,)
Min privata teori är att killen som ligger nedanför vår balkong, blev galen av det ständiga oljudet och gjorde processen kort.
Boendet är med andra ord inte direkt ultimat för slitna stämband som behöver viss sammanhängande vila för att orka, eller för skribenter som planerat koncentrerat arbete utan störande moment. Alla sådana tankar är bara att glömma. Men ser man bortom Veronicas, så har vi faktiskt havsutsikt, och det är onekligen rätt coolt.
Lägenheten är dansbandsspartansk. Lena PÅ lyckades dock skrämma bort de flesta kackerlackorna. De vi sett bor på lilla toan nere och den är så yaaaakig att dörren ändå hålls hermetiskt tillsluten. Eller, så hermetiskt tillsluten som den spanska byggnadsstandarden tillåter. Ytterdörren är väl t ex inte helt måttanpassad.
Internet och tv, finns givetvis inte. Och bland alla stenhus lyckas jag inte ens snika på någons trådlösa uppkoppling. Snacka om FB-abstinens!
Bokaren hade, efter många om och men, informerat om att det fanns både sängkläder och tvättmaskin i lägenheten. Jorå… så att…
Det FINNS tvättmaskin. Men ingen har vågat använda den då luckan är trasig och det är oklart om den ens är inkopplad.
Det FINNS sängkläder. Sort of. Det ligger oidentifierbara trasor i skrynkliga högar lite här och där i lägenheten. Jag har ingen aning om huruvida de är rena eller inte, men jag anar att jag sover på tygstycken innehållande bakterier stora som dinosaurier och att jag bör doppa hela mig i Klorin då vi kommer hem.
Men… vi har havsutsikt!
Öh, nämnde jag att de är skåningar och att till och med jag (som är helt befriad från lokalsinne) fattar att Kastrup vore det naturliga valet?
Kent och Anette var guld värda och delade med sig av sådant de luskat ut under sin vistelse. Då vi kom visste vi i stort sett inget mer än vad rara Lena PÅ berättat. Tack vara henne hade vi den absolut viktigaste detaljen med oss… ÖRONPROPPAR!!
Lägenheten i tre etage, ligger precis vid två stora nöjescentrum, Veronicas och Starco.
Utdrag ur Berlitz reseguide om Kanarieöarna: ”Den mest välförsedda nöjesgatan är Veronicas, med runt 100 barer och klubbar som inte ger upp förrän i gryningen.”
Jag kan avslöja att som gryning räknas 06.00. Moahahahahaha… och där bor jag
Fast festligast av allt är att när discoteksgästerna går hem, så kommer byggnadsarbetarna (Alla är unga och har magrutor,)
Min privata teori är att killen som ligger nedanför vår balkong, blev galen av det ständiga oljudet och gjorde processen kort.
Boendet är med andra ord inte direkt ultimat för slitna stämband som behöver viss sammanhängande vila för att orka, eller för skribenter som planerat koncentrerat arbete utan störande moment. Alla sådana tankar är bara att glömma. Men ser man bortom Veronicas, så har vi faktiskt havsutsikt, och det är onekligen rätt coolt.
Lägenheten är dansbandsspartansk. Lena PÅ lyckades dock skrämma bort de flesta kackerlackorna. De vi sett bor på lilla toan nere och den är så yaaaakig att dörren ändå hålls hermetiskt tillsluten. Eller, så hermetiskt tillsluten som den spanska byggnadsstandarden tillåter. Ytterdörren är väl t ex inte helt måttanpassad.
Internet och tv, finns givetvis inte. Och bland alla stenhus lyckas jag inte ens snika på någons trådlösa uppkoppling. Snacka om FB-abstinens!
Bokaren hade, efter många om och men, informerat om att det fanns både sängkläder och tvättmaskin i lägenheten. Jorå… så att…
Det FINNS tvättmaskin. Men ingen har vågat använda den då luckan är trasig och det är oklart om den ens är inkopplad.
Det FINNS sängkläder. Sort of. Det ligger oidentifierbara trasor i skrynkliga högar lite här och där i lägenheten. Jag har ingen aning om huruvida de är rena eller inte, men jag anar att jag sover på tygstycken innehållande bakterier stora som dinosaurier och att jag bör doppa hela mig i Klorin då vi kommer hem.
Men… vi har havsutsikt!
RUSH
Det var kulet och vårt humör var inte riktigt på topp, då vi stod där på Benstockens långtidsparkering och väntade på att bli skjutsade till terminal 2. Efter alla oklarheter, ändringar av gage och datum, samt felaktigheter i informationen inför resan, kändes det på något sätt rätt naturligt att vi blivit bokade från Arlanda istället för Gardemoen. Inte minst då vi skulle flyga med Norwegian Airlines.
Så istället för att få skjuts de elva milen till Norge, fick vi, dagen innan, ta bilen själva de fyrtio milen till Stockholm för att sova över hos liten syster (som tråkigt nog inte var hemma), betala för en månads parkering och sedan se fram emot den lika långa hemresan. En så-där-inledning på vårt månadslånga engagemang på Teneriffa.
Vi var aningen spända inför incheckningen. Först två dagar före avresan fick vi besked om att vi skulle få ta med de utlovade instrumenten, men det skulle kosta bokaren 74 kr/kg. Norwegian hade nämligen ändrat sina regler så det enda musikinstrument som räknades som musikinstrument, var kontrabas! Allt annat skulle gå som vanlig övervikt.
Skumt, tyckte vi.
Det tyckte Norwegians personal också, På en grisblink fixade Thomas så instrumenten räknades som instrument, och sparade därmed åtskilliga tusenlappar för arrangörens räkning, Incheckningen gick hur smidigt som helst. Vi kunde i lugn och ro sitta i terminalen med vår räkmacka och cappuccino och se vårt bagage köras ut till flygplanet. Det bokaren egentligen sagt var ”Vi-har-haft-sex-månader-på-oss-att-fixa-det-här-men-inte-fått-fingrarna-ur-och-nu-kör-vi-minsta-motståndets-lag-för-att-ni-inte-ska-hoppa-av-helt-och-hållet”
Avresan blev en timme försenad, av skäl vi inte förstod,,,, då. Istället för 16.10 skulle vi landa 17.10 och vår första spelning började 20.00. Tight!
På planet blev en stackars kvinna akut sjuk, vilket ledde till att vi fick vänta tills ambulanspersonal fått ta hand om henne efter landningen. Nu började det bli riktigt bråttom. Chefen på Göta Kanal skulle hämta oss vid flygplatsen och vägen till bagageutlämningen kändes evighetslång. Till slut stod vi dock där, uppsträckta som två surikater och spejade efter våra väskor.
Efter några få minuter sa Thomas:
- No more luggage!
- Det där var INTE roligt, snäste jag tillbaka.
- Nej, det står en dam där borta och säger ”No more luggage!”
I två och en halv timme fick uppskattningsvis hundra uppgivna resenärer vänta på att få lämna uppgifter om sitt saknade bagage. I vårt fall gällde det SAMTLIGA SEX KOLLIN!! Allt var borta! Eller, borta och borta. Bagaget var kvar i Stockholm. Kaptenen på planet hade helt enkelt fattat beslutet att lämna kvar det för att spara bränsle i den starka motvinden. Häpp!
Det blev ingen spelning den där första kvällen. Irriterade, trötta och hungriga fick vi ta taxi till Göta Kanal dit Kenrix duo hade blixtinkallats. Deras bokning hade funkat lika uselt som vår så de fick vara kvar på Teneriffa en dag extra, en dag de tänkt ägna åt egna utflykter. Istället fick de med andan i halsen göra sig redo för ytterligare en danskväll. Proffsig omladdning!!
Våra väskor kom nästa eftermiddag med en stor fin RUSH-lapp. Allt var med och de hade bara slagit sönder ett case.
Så istället för att få skjuts de elva milen till Norge, fick vi, dagen innan, ta bilen själva de fyrtio milen till Stockholm för att sova över hos liten syster (som tråkigt nog inte var hemma), betala för en månads parkering och sedan se fram emot den lika långa hemresan. En så-där-inledning på vårt månadslånga engagemang på Teneriffa.
Vi var aningen spända inför incheckningen. Först två dagar före avresan fick vi besked om att vi skulle få ta med de utlovade instrumenten, men det skulle kosta bokaren 74 kr/kg. Norwegian hade nämligen ändrat sina regler så det enda musikinstrument som räknades som musikinstrument, var kontrabas! Allt annat skulle gå som vanlig övervikt.
Skumt, tyckte vi.
Det tyckte Norwegians personal också, På en grisblink fixade Thomas så instrumenten räknades som instrument, och sparade därmed åtskilliga tusenlappar för arrangörens räkning, Incheckningen gick hur smidigt som helst. Vi kunde i lugn och ro sitta i terminalen med vår räkmacka och cappuccino och se vårt bagage köras ut till flygplanet. Det bokaren egentligen sagt var ”Vi-har-haft-sex-månader-på-oss-att-fixa-det-här-men-inte-fått-fingrarna-ur-och-nu-kör-vi-minsta-motståndets-lag-för-att-ni-inte-ska-hoppa-av-helt-och-hållet”
Avresan blev en timme försenad, av skäl vi inte förstod,,,, då. Istället för 16.10 skulle vi landa 17.10 och vår första spelning började 20.00. Tight!
På planet blev en stackars kvinna akut sjuk, vilket ledde till att vi fick vänta tills ambulanspersonal fått ta hand om henne efter landningen. Nu började det bli riktigt bråttom. Chefen på Göta Kanal skulle hämta oss vid flygplatsen och vägen till bagageutlämningen kändes evighetslång. Till slut stod vi dock där, uppsträckta som två surikater och spejade efter våra väskor.
Efter några få minuter sa Thomas:
- No more luggage!
- Det där var INTE roligt, snäste jag tillbaka.
- Nej, det står en dam där borta och säger ”No more luggage!”
I två och en halv timme fick uppskattningsvis hundra uppgivna resenärer vänta på att få lämna uppgifter om sitt saknade bagage. I vårt fall gällde det SAMTLIGA SEX KOLLIN!! Allt var borta! Eller, borta och borta. Bagaget var kvar i Stockholm. Kaptenen på planet hade helt enkelt fattat beslutet att lämna kvar det för att spara bränsle i den starka motvinden. Häpp!
Det blev ingen spelning den där första kvällen. Irriterade, trötta och hungriga fick vi ta taxi till Göta Kanal dit Kenrix duo hade blixtinkallats. Deras bokning hade funkat lika uselt som vår så de fick vara kvar på Teneriffa en dag extra, en dag de tänkt ägna åt egna utflykter. Istället fick de med andan i halsen göra sig redo för ytterligare en danskväll. Proffsig omladdning!!
Våra väskor kom nästa eftermiddag med en stor fin RUSH-lapp. Allt var med och de hade bara slagit sönder ett case.
onsdag 18 november 2009
Resedagbok
Här tänkte vi att våra kamrater under den kommande månaden ska få följa våra strapatser som dansmusikanter på Teneriffa. Det här är bara en kort inledning men tappa inte sugen, det kommer mera!
Här bor vi.....
....fast för att komma till vår lägenhet måste man gå förbi poolen, ner mellan husen, ner mellan husen och ner mellan husen, så utsikten från vår balkong är något mindre tilltalande :)
Här bor vi.....
....fast för att komma till vår lägenhet måste man gå förbi poolen, ner mellan husen, ner mellan husen och ner mellan husen, så utsikten från vår balkong är något mindre tilltalande :)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)