11 december

”Det är dags att ta adjö, att ta farväl nu”, så lyder den svenska texten till Buck Owens gamla ”Crying time” och det är inte utan att det döljer sig en liten tår i ögonvrån när det idag är dags för sista spelningen på Göta Kanal.

Men nu gick vi händelserna i förväg lite grann. Vi har igår, kvar att berätta om, också.

Vi gjorde en alldeles förträfflig matutflykt till gamla delen av Adeje som ligger en bit upp på berget från Los Christianos räknat. Termometern visade 33 grader och solen sken som solen bör skina.
Det bar iväg i taxi tillsammans med Camilla och Mats till platsen där vi skulle möta Catherine, Therese och Miguel från GK. Taxichaffisen var lite osäker vart han skulle och började läsa på gatuskyltarna men det löste sig snabbt när vi såg Catherines man stå vid ett gathörn, så där hoppade vi ur.
Han fick se oss utbrast: ”-What are you doing here?” och vi hasplade ur oss något om att vi trodde att vi kommit rätt när vi såg honom, men det var förstås fel så vi fick knalla några kvarter till den rätta adressen där sval skugga och lätt bris rådde.

Efter sådär tio minuters väntan var det någon på baren på andra sidan gatan som viftade, och där hade våra restaurangkamrater redan svalkat sig med varsin cerveza.







Så småningom hamnade vi på en liten krog på en slutande gata och under parasollen fick vi bygdens välrenommerade vitlökskyckling som serverades med vanliga strips och kanariska potatis. Dessa små rotknölar som, med skalet på, rullats i salt och bakats i ugn är fantastiskt goda och när det dyker upp svenska små färska ska det provas att göra en egen variant.



I nästan fyra timmar njöt vi av mat, dryck och glada vänners sällskap där vi pratade svenska, engelska och spanska och på sydländskt vis hjälpte till med händerna för att förstå varandra. Det är inte bara spanska som är svårt, norskan som pratas i Bergen är heller inte någon barnlek. Men vi förstod ändå vad Catherine sa när hon berättade att den där matsvängen görs bara med musikanter som personalen tycker om. Ett betyg som känns som det bästa vi kan få.



Kalaset avslutades strax före fyra med att krögarparet en danska och hennes spanske man, bjöd på ett par Jägermeister och så var den dagen totalt räddad.

Danskvällen blev en danskkväll, kan man säga. De flesta gästerna kom från det rödvita landet som såg till att man inte behöver följa fotbolls-VM. Ingen av dem var särskilt pigga på dans men här och där klapplåderades det ofta och gärna så jag antar att våra låtar föll i god jord. Eller också var det för att låtarna tog slut.

Vi kom ju hit till Teneriffa med inställningen att vi inte skulle spela samma låtar som alla andra och det har funkat delvis. Men, lurar man folk så att de i första passet får höra ”Främling”, Leende gudbruna ögon”, ”Corrine Corrina” och ”Mitt eget Blue Hawaii”, så tar de varmt emot mer udda låtar också. Fast det är väldigt svårt att övertyga medelålders damer att ”Främling” inte är en Larz Ztefanz-låt utan en gammal countrylåt från sjuttiotalet, men det kan jag bjuda på. Riktiga floor-fillers har vi haft i äkta countrylåtar av typen ”Just call me lonsome”, och ”Love’s gonna live here”. Inte helt oväntat.



Nu längtar Liselotte efter en ”riktig” scen där hon får blåsa fullt ut i saxen. Hon har stått och fegat i fyra veckor för att saxen inte ska överrösta allt annat. PA:t är av storlek väntsalsutropning, så ni förstår säkert problematiken.
Själv längtar jag efter en ny Mexicobyggd Telecaster. De fyra veckorna har tagit hårt på koreanen jag spelar på nu.
Båda längtar vi efter vår egen säng…

Men som sagt, nu är det dags för sista spelningen och det är med delade känslor. Vi kom hit utan att veta någonting. Ingenting hade funkat runt bokningen, allt vårt bagage var kvar på Arlanda när vi kom hit, vi upptäckte att vi bodde mittemot värsta disko/barområdet i stan, vi hade en byggarbetsplats utanför sovrummet osv. Men människan är anpassningsbar och på det hela taget har det funkat över förväntan och vi har haft fyra bra veckor så vi kan t o m tänka oss att göra om det.

INGEN FILM I KAMERAN

Eller, hur man lyckas med att inte få semesterbilderna med hem.
Vi börjar från början.

Tidigt i morse, med dansmusikanters tideräkning, ringde Mats och Camilla och sa att hyrbilen skulle vara klar för hämtning vid halv tiotiden. Detta innebar förstås att det blev fart under galoscherna på oss morgontrötta och strax efter halv tio var allt grönt för avfärd till vulkanen Teide, Spaniens högsta berg dryga 3 700 m ö h.

Efter en rätt häftig och serpentinartad bilfärd, där man faktiskt inte blev kräkfärdig, kom vi upp till Teide Nationalpark och utan att ta i så blev man rätt tagen av hur naturens krafter verkat.
Den som sett Star Warsfilmerna har också sett det karga lavalandskapet då många scener är inspelade där. Klart häftigt och annorlunda mot svampskogen i Speke.

Här borde det varit ett par bilder över lavafälten med vulkanen i bakgrunden, men pga någons glömska (gissa vem?) hängde lilla kameran kvar på mikrofonstativet på Göta Kanal och när Nikkon D70:n skulle tömmas visar det sig att minneskortet lagt igen…

Hur som helst; vi tog oss ända upp till starten för kabelbanan och där hängde de i sina tunna vajrar. The cable cars. De som för ett antal euro forslar upp godtrogna turister till foten av vulkanen, 3 555 m ö h.

Bild: Linbanan

För en människa som mår illa av att titta ut över räcket på en balkong på andra våningen kan det tyckas lite dumdristigt, för att inte säga rent av idiotiskt, att ens tänka tanken att hängades tio meter över marken i en plåtlåda med fönster runt om, åka de åtta minuterna till slutstationen.

”The point of no return” ligger precis efter kassan där man betalat 25 Euro. Närmare bestämt vid vändkorset som räknar besökarna. Ingen bestämmer sig i det läget för att hoppa av. De andra i sällskapet ska ju upp och inte tusan fegar man ur då och undrar resten av livet hur det egentligen var där uppe.

Bild: TC med skrämd blick

Väl inne i plåtlådan inser man att den är byggd i Schweiz och har Emmaboda säkerhetsglas så vad kan gå fel, egentligen?
Och mycket riktig, upp kom vi och det var riktigt jäkla häftigt och inga bilder i världen kan göra vyerna rättvisa, så det kvittar ju att bilderna fattas.

Bilder: Vy 1, vy 2, vy 3

På den höjden är det tungt, eller rättare sagt, lätt att andas men man får inte in tillräckligt med luft i lungorna. Det är lite som att dra ett djupt andetag efter ett julbord, lungorna vill liksom inte fyllas ända ner. Det här påverkar förstås människor med astmatiska besvär rejält, och liten Lotta hade svårt med pusten ett tag och den svindlige Thomas fick rejäl huvudvärk en liten stund, men det var det värt.

Med vetskapen kring den tunna luften känner man stor beundran för dem som bestämt sig för att för egen maskin, gå upp till kanten av kratern för att se röken, som puffar upp som ur en gammal Grålle, på nära håll.

Bilder: Toppen, Vandrare på väg upp

Nerfärden med kabelbanan var rätt lugn, de enda gångerna man får känsla av hur högt det egentligen är, är när man passerar någon av stålställningarna som håller kablarna. Lite sug i magen blir det också när man möter den andra vagnen, och det går mycket fortare än man tror.
Nere igen blir man på bästa, eller värsta, Bergbanan-på-Liseberg-manér erbjuden att köpa ett fotografi där man är inklippt mot Teidetoppen och en stenklump. Köper man? Ja,självklart.



Och det var ju tur eftersom vi hade otur med egna bilder.

UPPFÖRSBACKE

Nu är det tisdagkväll och trots att restaurangen var välfylld och dansglädjen på topp, är det dags för hemgång redan vid halv tolv.
Och Guuuud va gôtt! Det börjar faktiskt ta emot nu och det ska bli skönt att inte göra något annat än att gå ut med jycken på söndag när vi kommer hem.
Spelandet går mer eller mindre på rutin nu och allt funkar bra förutom att vi idag inte hade någon lyssning första två timmarna. Någon hade tryckt in en liten knappsate på mixern och vips var det stentyst i snäckorna och felsökande under musicerande är enbart stressande. Alla andra dagar hade vi klarat oss med slasket från PA:t men idag var det högljutt sorl som dränkte inräkningarna och inledningarna på låtarna var ibland lite trevande.

I morgon bär det nog iväg upp på Teide. Det är en vulkan som är Spaniens högsta punkt ca 3700 m ö h. Vi ska ta oss dit på en väg som sägs vara i klass med Geiranger i Norge och är enligt samma källor inget för höjdrädda.

/Thomas, som får svindel på en kökspall

DATAHAVERI

Eftersom det är en helgdag den 8 december för ”Den obefläckade jungfrun” är det fiesta, långhelg, för Kanarierna sedan i lördags och för personalen på favoritrestaurangen La Karina blev det extra jobbigt. Inte nog med att spanjorerna dyker upp i stora mängder; den avancerade kassaapparaten, som sköter ALLT på en krog, bestämde sig för att ta fiesta den också. Normalt sker all kommunikation mellan serveringspersonal och kök med manicken ifråga och alla kvitton osv kommer förstås den vägen.
Så nu får man trevliga små handskrivna lappar istället för nota. Notera särskilt slutsumman 31,02 och summan i ringen som är vårt pris. Femtiolappen i dricks första dagen har lönat sig flera gånger om.

GATA I HAGA?

De latinska orden ”fumare” och ”fumero” har med rök att göra, och alltså måste den här gatan vara motsvarigheten till Olle Rökares Gränd i Arvika.

Söndag 6 december och nedräkningen har börjat

Sista söndagsspelningen ikväll var inte särskilt välbesökt, men ändå helt normal för just denna veckodag. Därför blev det hemgång så pass tidigt att vi hann med en öl hos våra vänner Dave och Bradley på puben Royal Oaks som ligger på hemvägen från GK. Det tidiga avslutet på kvällen innebar också att köket på Michelangelo runt hörnet där vi bor, inte hade stängt och den sedvanliga nattmackan i sängen blev istället en god hämtpizza med tonfisk.
I den här byn är det bara stökiga/högljudda nattklubbar som har öppet efter 24, så om man tänkt sig äta den tiden på dygnet rekommenderar de flesta att man käkar tapas på någon bensinstation. Det låter helt sjukt men om man vet att mackarna har både kock, kypare och rättigheter så får man en annan bild av det hela.





Tidigare under dagen tog vi en promenad till de finare hotellkvarteren och välkomnade Camilla (Lisesyster) och Mats med vin, vatten och första hjälpen på hur man klarar sig i Las Americas med omnejd.





Deras hotell är det verkligen klass på, vi fick ett glas champagne i näven så fort vi klev in genom dörren, men man undrar lite över vem som ger namn åt rummen.

ROTERANDE VINBORD

På Göta Kanal står den här tingesten som minner om svunna tider. Någon orgel finns inte men visst pryder den sin plats som vinbord?
För oinvigda: Det här är ett Lesliekabinett till Hammondorglar. Inuti sitter roterande högtalare som skapar ett alldeles speciellt oimiterbart ljud. Flamingokvintetten lär ha haft en hembygd variant en gång i tiden där drivningen kom från en tvättmaskin. Vanlig tvättfart kombinerades med centrifug för att få det speciella ljudet. Om det lät bra vet jag inte men det påstås att de var tvungna att spika fast det i golvet för att det inte, på samma sätt som just gamla tvättmaskiner, skulle börja vandra iväg av egen kraft.

Om det ligger någon sanning i skrönan att det var fastspikandet som gjorde att de inte fick spela på Baldakinenrestaurangerna, har jag ingen aning om.