Vi börjar från början.
Tidigt i morse, med dansmusikanters tideräkning, ringde Mats och Camilla och sa att hyrbilen skulle vara klar för hämtning vid halv tiotiden. Detta innebar förstås att det blev fart under galoscherna på oss morgontrötta och strax efter halv tio var allt grönt för avfärd till vulkanen Teide, Spaniens högsta berg dryga 3 700 m ö h.
Efter en rätt häftig och serpentinartad bilfärd, där man faktiskt inte blev kräkfärdig, kom vi upp till Teide Nationalpark och utan att ta i så blev man rätt tagen av hur naturens krafter verkat.
Den som sett Star Warsfilmerna har också sett det karga lavalandskapet då många scener är inspelade där. Klart häftigt och annorlunda mot svampskogen i Speke.
Här borde det varit ett par bilder över lavafälten med vulkanen i bakgrunden, men pga någons glömska (gissa vem?) hängde lilla kameran kvar på mikrofonstativet på Göta Kanal och när Nikkon D70:n skulle tömmas visar det sig att minneskortet lagt igen…
Hur som helst; vi tog oss ända upp till starten för kabelbanan och där hängde de i sina tunna vajrar. The cable cars. De som för ett antal euro forslar upp godtrogna turister till foten av vulkanen, 3 555 m ö h.
Bild: Linbanan
För en människa som mår illa av att titta ut över räcket på en balkong på andra våningen kan det tyckas lite dumdristigt, för att inte säga rent av idiotiskt, att ens tänka tanken att hängades tio meter över marken i en plåtlåda med fönster runt om, åka de åtta minuterna till slutstationen.
”The point of no return” ligger precis efter kassan där man betalat 25 Euro. Närmare bestämt vid vändkorset som räknar besökarna. Ingen bestämmer sig i det läget för att hoppa av. De andra i sällskapet ska ju upp och inte tusan fegar man ur då och undrar resten av livet hur det egentligen var där uppe.
Bild: TC med skrämd blick
Väl inne i plåtlådan inser man att den är byggd i Schweiz och har Emmaboda säkerhetsglas så vad kan gå fel, egentligen?
Och mycket riktig, upp kom vi och det var riktigt jäkla häftigt och inga bilder i världen kan göra vyerna rättvisa, så det kvittar ju att bilderna fattas.
Bilder: Vy 1, vy 2, vy 3
På den höjden är det tungt, eller rättare sagt, lätt att andas men man får inte in tillräckligt med luft i lungorna. Det är lite som att dra ett djupt andetag efter ett julbord, lungorna vill liksom inte fyllas ända ner. Det här påverkar förstås människor med astmatiska besvär rejält, och liten Lotta hade svårt med pusten ett tag och den svindlige Thomas fick rejäl huvudvärk en liten stund, men det var det värt.
Med vetskapen kring den tunna luften känner man stor beundran för dem som bestämt sig för att för egen maskin, gå upp till kanten av kratern för att se röken, som puffar upp som ur en gammal Grålle, på nära håll.
Bilder: Toppen, Vandrare på väg upp
Nerfärden med kabelbanan var rätt lugn, de enda gångerna man får känsla av hur högt det egentligen är, är när man passerar någon av stålställningarna som håller kablarna. Lite sug i magen blir det också när man möter den andra vagnen, och det går mycket fortare än man tror.
Nere igen blir man på bästa, eller värsta, Bergbanan-på-Liseberg-manér erbjuden att köpa ett fotografi där man är inklippt mot Teidetoppen och en stenklump. Köper man? Ja,självklart.
Och det var ju tur eftersom vi hade otur med egna bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar