Men nu gick vi händelserna i förväg lite grann. Vi har igår, kvar att berätta om, också.
Vi gjorde en alldeles förträfflig matutflykt till gamla delen av Adeje som ligger en bit upp på berget från Los Christianos räknat. Termometern visade 33 grader och solen sken som solen bör skina.
Det bar iväg i taxi tillsammans med Camilla och Mats till platsen där vi skulle möta Catherine, Therese och Miguel från GK. Taxichaffisen var lite osäker vart han skulle och började läsa på gatuskyltarna men det löste sig snabbt när vi såg Catherines man stå vid ett gathörn, så där hoppade vi ur.
Han fick se oss utbrast: ”-What are you doing here?” och vi hasplade ur oss något om att vi trodde att vi kommit rätt när vi såg honom, men det var förstås fel så vi fick knalla några kvarter till den rätta adressen där sval skugga och lätt bris rådde.
Efter sådär tio minuters väntan var det någon på baren på andra sidan gatan som viftade, och där hade våra restaurangkamrater redan svalkat sig med varsin cerveza.
Så småningom hamnade vi på en liten krog på en slutande gata och under parasollen fick vi bygdens välrenommerade vitlökskyckling som serverades med vanliga strips och kanariska potatis. Dessa små rotknölar som, med skalet på, rullats i salt och bakats i ugn är fantastiskt goda och när det dyker upp svenska små färska ska det provas att göra en egen variant.
I nästan fyra timmar njöt vi av mat, dryck och glada vänners sällskap där vi pratade svenska, engelska och spanska och på sydländskt vis hjälpte till med händerna för att förstå varandra. Det är inte bara spanska som är svårt, norskan som pratas i Bergen är heller inte någon barnlek. Men vi förstod ändå vad Catherine sa när hon berättade att den där matsvängen görs bara med musikanter som personalen tycker om. Ett betyg som känns som det bästa vi kan få.
Kalaset avslutades strax före fyra med att krögarparet en danska och hennes spanske man, bjöd på ett par Jägermeister och så var den dagen totalt räddad.
Danskvällen blev en danskkväll, kan man säga. De flesta gästerna kom från det rödvita landet som såg till att man inte behöver följa fotbolls-VM. Ingen av dem var särskilt pigga på dans men här och där klapplåderades det ofta och gärna så jag antar att våra låtar föll i god jord. Eller också var det för att låtarna tog slut.
Vi kom ju hit till Teneriffa med inställningen att vi inte skulle spela samma låtar som alla andra och det har funkat delvis. Men, lurar man folk så att de i första passet får höra ”Främling”, Leende gudbruna ögon”, ”Corrine Corrina” och ”Mitt eget Blue Hawaii”, så tar de varmt emot mer udda låtar också. Fast det är väldigt svårt att övertyga medelålders damer att ”Främling” inte är en Larz Ztefanz-låt utan en gammal countrylåt från sjuttiotalet, men det kan jag bjuda på. Riktiga floor-fillers har vi haft i äkta countrylåtar av typen ”Just call me lonsome”, och ”Love’s gonna live here”. Inte helt oväntat.
Nu längtar Liselotte efter en ”riktig” scen där hon får blåsa fullt ut i saxen. Hon har stått och fegat i fyra veckor för att saxen inte ska överrösta allt annat. PA:t är av storlek väntsalsutropning, så ni förstår säkert problematiken.
Själv längtar jag efter en ny Mexicobyggd Telecaster. De fyra veckorna har tagit hårt på koreanen jag spelar på nu.
Båda längtar vi efter vår egen säng…
Men som sagt, nu är det dags för sista spelningen och det är med delade känslor. Vi kom hit utan att veta någonting. Ingenting hade funkat runt bokningen, allt vårt bagage var kvar på Arlanda när vi kom hit, vi upptäckte att vi bodde mittemot värsta disko/barområdet i stan, vi hade en byggarbetsplats utanför sovrummet osv. Men människan är anpassningsbar och på det hela taget har det funkat över förväntan och vi har haft fyra bra veckor så vi kan t o m tänka oss att göra om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar