11 december

”Det är dags att ta adjö, att ta farväl nu”, så lyder den svenska texten till Buck Owens gamla ”Crying time” och det är inte utan att det döljer sig en liten tår i ögonvrån när det idag är dags för sista spelningen på Göta Kanal.

Men nu gick vi händelserna i förväg lite grann. Vi har igår, kvar att berätta om, också.

Vi gjorde en alldeles förträfflig matutflykt till gamla delen av Adeje som ligger en bit upp på berget från Los Christianos räknat. Termometern visade 33 grader och solen sken som solen bör skina.
Det bar iväg i taxi tillsammans med Camilla och Mats till platsen där vi skulle möta Catherine, Therese och Miguel från GK. Taxichaffisen var lite osäker vart han skulle och började läsa på gatuskyltarna men det löste sig snabbt när vi såg Catherines man stå vid ett gathörn, så där hoppade vi ur.
Han fick se oss utbrast: ”-What are you doing here?” och vi hasplade ur oss något om att vi trodde att vi kommit rätt när vi såg honom, men det var förstås fel så vi fick knalla några kvarter till den rätta adressen där sval skugga och lätt bris rådde.

Efter sådär tio minuters väntan var det någon på baren på andra sidan gatan som viftade, och där hade våra restaurangkamrater redan svalkat sig med varsin cerveza.







Så småningom hamnade vi på en liten krog på en slutande gata och under parasollen fick vi bygdens välrenommerade vitlökskyckling som serverades med vanliga strips och kanariska potatis. Dessa små rotknölar som, med skalet på, rullats i salt och bakats i ugn är fantastiskt goda och när det dyker upp svenska små färska ska det provas att göra en egen variant.



I nästan fyra timmar njöt vi av mat, dryck och glada vänners sällskap där vi pratade svenska, engelska och spanska och på sydländskt vis hjälpte till med händerna för att förstå varandra. Det är inte bara spanska som är svårt, norskan som pratas i Bergen är heller inte någon barnlek. Men vi förstod ändå vad Catherine sa när hon berättade att den där matsvängen görs bara med musikanter som personalen tycker om. Ett betyg som känns som det bästa vi kan få.



Kalaset avslutades strax före fyra med att krögarparet en danska och hennes spanske man, bjöd på ett par Jägermeister och så var den dagen totalt räddad.

Danskvällen blev en danskkväll, kan man säga. De flesta gästerna kom från det rödvita landet som såg till att man inte behöver följa fotbolls-VM. Ingen av dem var särskilt pigga på dans men här och där klapplåderades det ofta och gärna så jag antar att våra låtar föll i god jord. Eller också var det för att låtarna tog slut.

Vi kom ju hit till Teneriffa med inställningen att vi inte skulle spela samma låtar som alla andra och det har funkat delvis. Men, lurar man folk så att de i första passet får höra ”Främling”, Leende gudbruna ögon”, ”Corrine Corrina” och ”Mitt eget Blue Hawaii”, så tar de varmt emot mer udda låtar också. Fast det är väldigt svårt att övertyga medelålders damer att ”Främling” inte är en Larz Ztefanz-låt utan en gammal countrylåt från sjuttiotalet, men det kan jag bjuda på. Riktiga floor-fillers har vi haft i äkta countrylåtar av typen ”Just call me lonsome”, och ”Love’s gonna live here”. Inte helt oväntat.



Nu längtar Liselotte efter en ”riktig” scen där hon får blåsa fullt ut i saxen. Hon har stått och fegat i fyra veckor för att saxen inte ska överrösta allt annat. PA:t är av storlek väntsalsutropning, så ni förstår säkert problematiken.
Själv längtar jag efter en ny Mexicobyggd Telecaster. De fyra veckorna har tagit hårt på koreanen jag spelar på nu.
Båda längtar vi efter vår egen säng…

Men som sagt, nu är det dags för sista spelningen och det är med delade känslor. Vi kom hit utan att veta någonting. Ingenting hade funkat runt bokningen, allt vårt bagage var kvar på Arlanda när vi kom hit, vi upptäckte att vi bodde mittemot värsta disko/barområdet i stan, vi hade en byggarbetsplats utanför sovrummet osv. Men människan är anpassningsbar och på det hela taget har det funkat över förväntan och vi har haft fyra bra veckor så vi kan t o m tänka oss att göra om det.

INGEN FILM I KAMERAN

Eller, hur man lyckas med att inte få semesterbilderna med hem.
Vi börjar från början.

Tidigt i morse, med dansmusikanters tideräkning, ringde Mats och Camilla och sa att hyrbilen skulle vara klar för hämtning vid halv tiotiden. Detta innebar förstås att det blev fart under galoscherna på oss morgontrötta och strax efter halv tio var allt grönt för avfärd till vulkanen Teide, Spaniens högsta berg dryga 3 700 m ö h.

Efter en rätt häftig och serpentinartad bilfärd, där man faktiskt inte blev kräkfärdig, kom vi upp till Teide Nationalpark och utan att ta i så blev man rätt tagen av hur naturens krafter verkat.
Den som sett Star Warsfilmerna har också sett det karga lavalandskapet då många scener är inspelade där. Klart häftigt och annorlunda mot svampskogen i Speke.

Här borde det varit ett par bilder över lavafälten med vulkanen i bakgrunden, men pga någons glömska (gissa vem?) hängde lilla kameran kvar på mikrofonstativet på Göta Kanal och när Nikkon D70:n skulle tömmas visar det sig att minneskortet lagt igen…

Hur som helst; vi tog oss ända upp till starten för kabelbanan och där hängde de i sina tunna vajrar. The cable cars. De som för ett antal euro forslar upp godtrogna turister till foten av vulkanen, 3 555 m ö h.

Bild: Linbanan

För en människa som mår illa av att titta ut över räcket på en balkong på andra våningen kan det tyckas lite dumdristigt, för att inte säga rent av idiotiskt, att ens tänka tanken att hängades tio meter över marken i en plåtlåda med fönster runt om, åka de åtta minuterna till slutstationen.

”The point of no return” ligger precis efter kassan där man betalat 25 Euro. Närmare bestämt vid vändkorset som räknar besökarna. Ingen bestämmer sig i det läget för att hoppa av. De andra i sällskapet ska ju upp och inte tusan fegar man ur då och undrar resten av livet hur det egentligen var där uppe.

Bild: TC med skrämd blick

Väl inne i plåtlådan inser man att den är byggd i Schweiz och har Emmaboda säkerhetsglas så vad kan gå fel, egentligen?
Och mycket riktig, upp kom vi och det var riktigt jäkla häftigt och inga bilder i världen kan göra vyerna rättvisa, så det kvittar ju att bilderna fattas.

Bilder: Vy 1, vy 2, vy 3

På den höjden är det tungt, eller rättare sagt, lätt att andas men man får inte in tillräckligt med luft i lungorna. Det är lite som att dra ett djupt andetag efter ett julbord, lungorna vill liksom inte fyllas ända ner. Det här påverkar förstås människor med astmatiska besvär rejält, och liten Lotta hade svårt med pusten ett tag och den svindlige Thomas fick rejäl huvudvärk en liten stund, men det var det värt.

Med vetskapen kring den tunna luften känner man stor beundran för dem som bestämt sig för att för egen maskin, gå upp till kanten av kratern för att se röken, som puffar upp som ur en gammal Grålle, på nära håll.

Bilder: Toppen, Vandrare på väg upp

Nerfärden med kabelbanan var rätt lugn, de enda gångerna man får känsla av hur högt det egentligen är, är när man passerar någon av stålställningarna som håller kablarna. Lite sug i magen blir det också när man möter den andra vagnen, och det går mycket fortare än man tror.
Nere igen blir man på bästa, eller värsta, Bergbanan-på-Liseberg-manér erbjuden att köpa ett fotografi där man är inklippt mot Teidetoppen och en stenklump. Köper man? Ja,självklart.



Och det var ju tur eftersom vi hade otur med egna bilder.

UPPFÖRSBACKE

Nu är det tisdagkväll och trots att restaurangen var välfylld och dansglädjen på topp, är det dags för hemgång redan vid halv tolv.
Och Guuuud va gôtt! Det börjar faktiskt ta emot nu och det ska bli skönt att inte göra något annat än att gå ut med jycken på söndag när vi kommer hem.
Spelandet går mer eller mindre på rutin nu och allt funkar bra förutom att vi idag inte hade någon lyssning första två timmarna. Någon hade tryckt in en liten knappsate på mixern och vips var det stentyst i snäckorna och felsökande under musicerande är enbart stressande. Alla andra dagar hade vi klarat oss med slasket från PA:t men idag var det högljutt sorl som dränkte inräkningarna och inledningarna på låtarna var ibland lite trevande.

I morgon bär det nog iväg upp på Teide. Det är en vulkan som är Spaniens högsta punkt ca 3700 m ö h. Vi ska ta oss dit på en väg som sägs vara i klass med Geiranger i Norge och är enligt samma källor inget för höjdrädda.

/Thomas, som får svindel på en kökspall

DATAHAVERI

Eftersom det är en helgdag den 8 december för ”Den obefläckade jungfrun” är det fiesta, långhelg, för Kanarierna sedan i lördags och för personalen på favoritrestaurangen La Karina blev det extra jobbigt. Inte nog med att spanjorerna dyker upp i stora mängder; den avancerade kassaapparaten, som sköter ALLT på en krog, bestämde sig för att ta fiesta den också. Normalt sker all kommunikation mellan serveringspersonal och kök med manicken ifråga och alla kvitton osv kommer förstås den vägen.
Så nu får man trevliga små handskrivna lappar istället för nota. Notera särskilt slutsumman 31,02 och summan i ringen som är vårt pris. Femtiolappen i dricks första dagen har lönat sig flera gånger om.

GATA I HAGA?

De latinska orden ”fumare” och ”fumero” har med rök att göra, och alltså måste den här gatan vara motsvarigheten till Olle Rökares Gränd i Arvika.

Söndag 6 december och nedräkningen har börjat

Sista söndagsspelningen ikväll var inte särskilt välbesökt, men ändå helt normal för just denna veckodag. Därför blev det hemgång så pass tidigt att vi hann med en öl hos våra vänner Dave och Bradley på puben Royal Oaks som ligger på hemvägen från GK. Det tidiga avslutet på kvällen innebar också att köket på Michelangelo runt hörnet där vi bor, inte hade stängt och den sedvanliga nattmackan i sängen blev istället en god hämtpizza med tonfisk.
I den här byn är det bara stökiga/högljudda nattklubbar som har öppet efter 24, så om man tänkt sig äta den tiden på dygnet rekommenderar de flesta att man käkar tapas på någon bensinstation. Det låter helt sjukt men om man vet att mackarna har både kock, kypare och rättigheter så får man en annan bild av det hela.





Tidigare under dagen tog vi en promenad till de finare hotellkvarteren och välkomnade Camilla (Lisesyster) och Mats med vin, vatten och första hjälpen på hur man klarar sig i Las Americas med omnejd.





Deras hotell är det verkligen klass på, vi fick ett glas champagne i näven så fort vi klev in genom dörren, men man undrar lite över vem som ger namn åt rummen.

ROTERANDE VINBORD

På Göta Kanal står den här tingesten som minner om svunna tider. Någon orgel finns inte men visst pryder den sin plats som vinbord?
För oinvigda: Det här är ett Lesliekabinett till Hammondorglar. Inuti sitter roterande högtalare som skapar ett alldeles speciellt oimiterbart ljud. Flamingokvintetten lär ha haft en hembygd variant en gång i tiden där drivningen kom från en tvättmaskin. Vanlig tvättfart kombinerades med centrifug för att få det speciella ljudet. Om det lät bra vet jag inte men det påstås att de var tvungna att spika fast det i golvet för att det inte, på samma sätt som just gamla tvättmaskiner, skulle börja vandra iväg av egen kraft.

Om det ligger någon sanning i skrönan att det var fastspikandet som gjorde att de inte fick spela på Baldakinenrestaurangerna, har jag ingen aning om.

Kukuxumusu

Ibland är det nog tur att inte ens en jössehärings fantasi räcker till för att gissa vad skyltarna betyder.

HÖGERVINDAR

I Spanien är man stolt över sin historia. Det är väl knappast så att man hittar Adolf Hitler Strasse i Tyskland och Stalingrad har ju bytt namn nu för tiden.

MATEN ÄR INGET VIDARE, MEN STOLARNA ÄR SNYGGA

På Teneriffa betygssätts restauranger enligt ett system med gafflar. Fem gafflar är jättebäst och en gaffel inget vidare. Man skulle kunna tro att det är maten som bedöms på detta sätt, men icke då. Spanjorerna har sitt alldeles egna sätt att se på saker. Betyget gäller istället själva etablissemanget som sådant, alltså inredning och andra faciliteter.
Vi har ju redan gått på den blåsningen en gång, genom att knata in på ett urtjusigt och dyrt ställe och beställa in värsta oxfilén som vi genast skickade tillbaka till köket igen. Den var marginellt bättre andra gången den kom in.

Häromdagen råkade vi gå förbi ett hål i väggen på en liten bakgata i Los Christianos. Vid de få och skraltiga borden utanför, satt ett gäng locals och försökte röka ihjäl sig på cigarrer. Vi ville bara ha något lätt i magen för att överleva promenaden till vårt favorittillhåll, så vi slog oss ner och förberedde oss på det värsta.
Men, kan man tänka sig, den lilla, rökinpyrda farbrorn som inte kunde ett ord engelska, satte strax fram en utsökt crepes med spenatfyllning och serverade Heineken i kylda glas. En hit!

HAPPY FEET

Vi måste nog sluta gå omkring i sandaler.

EN FYLLEFLUGA GÖR INGEN SOMMAR

Får man bara i sig tillräckligt mycket irish coffe, så gör det inget att en fluga parkerat sig i pannan.

Stammisar

Ända sedan första dagen har det här äldre paret dansat till oss. Och bara så ni vet, Alva fyllde nittio (90) år härom dagen. Linslusen till höger är Miguel, den levande blåsorkestern.

Ta mig till havet....

Vi har inte badat i havet än... men Thomas har i alla fall doppat fötterna.

30 november

Väderleksrapporten säger mulet de närmaste dagarna och idag är det faktiskt sparsamt med sol. Tydligen är det den typen av väder som ska råda i december och det kom alltså en dag för tidigt.
Det är ju tur att ingen av oss är ligga-på-stranden-och-bränna-sönder-sig-typen. Vi har faktiskt inte solat aktivt en enda dag frånsett en dryg timme på balkongen en eftermiddag. Det där med solning är ju så j-vla tråkigt! Men jag gissar att vi måste lägga oss någon dag så att ni inte tror att vi ljugit om hela vår resa.

Mest spännande idag var en riktigt rivig Irish Coffee som förmodligen var gjord på inhemsk extra stark whisky. Jag blev jättesnäll av den.

Vi har under veckorna plockat in en del önskelåtar som vi trodde vi skulle klara oss utan, som ”Leende Guldbruna Ögon”, ”Corrine Corrina” och fyra minuter ”Främling” (PÅ ENGELSKA!!!) på repan och har försökt överraska personalen med lite udda låtar så att de inte ska kasta ut oss pga att de får höra samma låtar varje kväll.




Catherine från Bergen som fungerar som sammanhållande länk mellan de olika nationaliteterna och delarna av restaurangen, fick en alldeles egen låt härom kvällen. Gamla Perry Como/Jan Malmsjö-dängan ”Catherina”, förstås, och hon blev alldeles genomgenerad och ställd. Skitkul.
I övrigt har vi fått bra gensvar bl a för låtar som Johnny Cashs ”Big River”, ”See you later alligator” (av alla) och vår personliga favorit ”In my dreams”.
Det känns som om det uppskattas att vi är lite udda i vårt låtval.
Personligen vaknar jag med ”Det är samma blåa ögon” ringande i huvudet varje morgon. Det är en enveten liten superdansbandig typ som inte släpper taget.

Första advent

Att se tomtar, renar och julgranar här nere känns helt osannolikt. Det är liksom lite konstigt när tomten står bredvid en kaktus och man, kortbyxklädd, kramar om Rudolf och hans kompisar. Icke desto mindre är det första advent och hemma i mörkret lyser förmodligen stearinljusen överallt medan man, när det gäller ljuskällor härnere, mest häpnar över att månen hänger på trekvart. Halvmåne hemma betyder ju att vår följeslagare i rymden ser ut som ett rätt- eller ett felvänt D. Här har D:et på något underligt sätt, halkat till och hänger med magen neråt. Helskumt. Det var väl därför vi tog in Creedencelåten ”Bad moon rising” på repertoaren.



Idag har vi tagit långpromenaden in till Los Christianos och det verkar som om det är en betydligt mer äkta del av den här sidan ön än turisttivolit i Las Americas. LA är verkligen inte mycket att stå efter. Det ser ut som på alla andra turistorter och om det inte det vore för de tre bokstäverna på tagen på resväskan kunde vi lika gärna vara på Mallis.
Dessutom verkar det tyvärr vara så att det moderna konceptet ”all inclusive” tar död på lokala restauranger eftersom folk som åkt på en sådan resa blir snåla och inte går utanför grindarna på hotellet. Pressa i solstolen och ät den svenska maten som ingår.
Ett solkort på lokala solariet och en special på Sibylla är betydligt billigare och så slipper man riskera att uppleva något annat det gamla vanliga.

Ett besök på en till synes fin restaurang resulterade i att jag för första gången i mitt liv skickade tillbaka mat till köket. Oxfilén var gravt genomstekt och nästan lika tunn som en lövbiff. Andra försöket blev bättre men det blir svårt att slå den på countryhaket La Karina som dessutom är betydigt billigare. Och så anses vi där som bosatta på ön och får tjugo procents rabatt. Bara en sån sak…

Som avslutning på dagen träffade vi folk från Edane och Koppom som gjorde en snabbvisit på GK första kvällen de kom hit. Två Glaväringar har vi också stött på under tiden här.

Jösse Härad finns representerat överallt.

Söndagarna innebär bytesdag på turisterna och därav följer att det är lugnt på jobbet. Ofta får man ta det lugnt sista timmen och bara ha beredskap att spela om det skulle dyka upp ett danssuget gäng.
Så, det blev en tidig kväll och vi tiggde med oss en plastburk köttfärssås bolognese av kocken och kokade spaghetti till och njöt med ett glas Rioja på balkongen i nattmörkret.
Allt medan Veronicas och Starco dunkade sina diskotoner bakgrunden. Ljudet påminner om Styckåsgatan i Arvika en fredagskväll. Bara för att en del av er ska ha en referens.

28 november

Det tar hårt på skandinaviska dansmusikanter att vara ute och slarva med personalen på Göta Kanal.
Fast egentligen var det inte så våldsamt, men det blev däremot sent inatt, eller tidigt i morse beroende på hur man väljer att se det, när vi var på tapasafton tillsammans med hela det galna gänget som jobbar på vår nuvarande arbetsplats.




På lördagskvällen var det knôkfullt med över tvåhundra gäster och det bidrog till att volymen på vårt musicerande med stor marginal överskred PRO-gränsen. Strax före nio dök det upp ett gäng på nästan hundra spanska ungdomar som skrålade å det vådligaste och då får man gasa för att överrösta. Vid elvasnåret kom en av ungdomarna fram och det visade sig att han var svensk och han frågade jätteförsiktigt om vi möjligen kunde Leende guldbruna ögon. Hans motivering till att vi skulle spela den var att han hade varit hemifrån och jobbat och han inte hört låten på länge. Det går utför med ungdomen…

Men när kvällen var slut blev vi medbjudna till ett nattöppet ställe i Los Christianos där det blev tapas, vin och tequila. Tapas är tydligen lite vad som helst och det bjöds på otroligt god ärtsoppa, gjord på kikärter, vitlöksinlagda champinjoner och lite annat. Det mest spännande var att alla fick varsin sked och gaffel och så åt vi ur samma tallrik. Helt osvenskt, och hur trevligt som helst. Och lever gör vi fortfarande.





Gänget som jobbar på GK är som sagt en samling galningar; på ett positivt sätt. Det är människor från Sverige, Norge, Colombia, Kina, Uruguay och olika delar av Spanien som på ett fantastiskt sätt visar att det där med nationalitet osv inte betyder ett skit, egentligen.